Jag har läst ut The fault in our stars nu. Jag har aldrig tidigare behövt lägga ifrån mig en bok för att jag har gråtit för mycket för att kunna fortsätta läsa, men det fick jag göra nu. Och jag är så TRÖTT, för herregud, känslorna. Jag hade problem att andas ett tag för jag försökte skratta samtidigt som jag panikgrät. Mina ögon gör ont.
Jag har sett fram emot den här boken i över ett halvår, och den överträffade alla mina förväntningar, med råge. Just nu känns det som att oavsett hur mycket jag lovordar den så kommer man aldrig fatta hur bra den är förrän man läser den, och det är bra, för jag är nog ganska bra på att lovorda ihjäl mina andra favoritböcker och höja förväntningarna till orimliga höjder. Jodi Picoults blurb på framsidan är "Electric... Filled with staccato bursts of humor and tragedy" och exakt så är det. Man bara läser lite lalala och sen BOM! Som ett knytnävsslag i magen så bara ~känslor~.
Jag orkar inte läsa bloggar eller kolla tumblr för jag är bara... helt slut. Imorgon ska jag till Lund och träffa Raisa och prata om boken ifall jag kan hålla mig från att gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar