Jag vaknade av mensvärk i morse. Det tog en timme innan iprenen kickade in, och nu har den avtagit flera timmar för tidigt. En sån där dag.
Men igår var jag på bibblan och hämtade ut Johanna Lindbäcks Välkommen hem, så jag tog tag i den idag. La mig på soffan och sträckläste och öppnade inte datorn förrän nu.
Och herregud. Jag blev ju jättebesviken på Lindbäcks förra (vilket mest berodde på att boken inte levde upp till förväntningarna jag fick av baksidetexten), men den här. Alltså. Fan vad jag grinade. Vilket förmodligen har en del att göra med att jag faktiskt har mens och därmed är jättekänslig i allmänhet, men gud.
Jag grinar för att det är fint. Jag grinar för att det är sorgligt. Jag grinar för att det är pinsamt. Och jag slår boken i huvudet och kvider för att det är pinsamt och i nästa andetag börjar jag gråta igen för att då har det blivit fint eller sorgligt. Och sen skrattar jag högt två sidor senare.
Till skillnad från Saker som aldrig händer, så är den här boken jättemycket bättre än sin baksidetext.
Språket är helt fantastiskt, som vanligt. Exakt exakt rätt. Och alla karaktärer är asbra, även om det blir lite väl mycket namn och Bella och Mattias mamma har tydligen två olika namn, så det är nog inte bara jag som har problem med namnen... Och det är tempo i boken, och jag gillar tillbakablickarna till London, men slutet känns lite väl långt. Det har liksom tagit skitlång tid att komma till där de är (vilket är realistiskt och därmed bra), men det har varit så himla mycket pinsamt och jobbigt och sen när det händer en jobbig grej till så känner jag att det är typ 40, 30, 20 sidor kvar och det är för mycket för ett Lindbäck-slut så jag vet ju att det kommer komma en vändning till och jag blir bara så jävla sur på att Sara inte fattar. Och jag vet att det är nu, i slutet, när jag tänker såhär, som jag är lite lite för gammal för ungdoms. För jag har varit där Sara är, jag har varit så EXAKT JÄVLA DÄR (han heter till och med Mathias, orka det liksom) och jag VET hur det är, jag VET hur det är efteråt. Jag har liksom lite, pyttelite för mycket erfarenhet för att jag ska kunna uppskatta hela slutet. Hade jag läst den här boken när jag var 17 eller 18 så hade jag inte tyckt såhär. Och boken är skriven för och om 16-17-18-19, så då får det ju vara okej ändå. Men 16-17-18-19 läser inte min blogg för att själva gå och låna boken, det är 22 som läser min blogg och sen (inte) går och lånar boken och då säger jag det här. Att slutet är lite för långt. Jag blir lite men man up förfan.
MEN FORTFARANDE, så grät jag mig typ igenom boken. Och sen när den var slut så snyftade jag lite till, typ för att boken var slut och jag inte kunde läsa mer.
Nu ska jag ta fram min novell och grina lite till över hur kass jag är och över hur jag aldrig kommer bli författare (och det är inte för att jag skriver dåligt, men jag har aldrig tillräckligt mycket handling för att fylla en bok).
(Och. Repliken på sidan 292-293? Direkt in i mitt "som ett ljus i mörkret"-dokument. Det dokumentet har fan varit den bästa idén jag haft på länge.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar